Dagbok och diverse.

Funderingar, noteringar och dagsnytt.

Året 2021

Nu har ett år i coronans tecken gått och det ser kanske – kanske! – ut att kunna ljusna något framåt sommaren. Jag har ännu inte vågat börja med öppettider men räknar med att i maj någon gång försöka ha lite lördagsöppet. Det brukar inte vara risk för trängsel. Och vi kan vara ute om det är fint väder! Jag finns iallafall i ateljén rätt ofta, så hör gärna av dig på 0703288739 om du vill ha något att läsa!

Oftast är jag här på eftermiddagar och kvällar!

Året 2020

Vi hade andra planer i början av året. Det skulle bli konstrunda och marknader, vernissager och glada återseenden. Men allt gick som vi vet i stöpet. Nu ser vi bara fram emot en ny vår med eventuella lättnader i restriktionerna, men luttrade som vi blivit vågar vi inte hoppas allt för mycket på det heller. Bara lite. För visst hoppas vi, ändå!
Jag hör till riskgrupperna och har därför hållit stängt för besökare sedan mars. Jag har saknat alla som brukade titta in i antikvariatet, pratstunderna med gamla vänner och inspirationen som nya möten alltid ger. Men jag har tillbringat mycket tid i ateljén och målat. Det kanske kan bli en coronautställning till sommaren, vem vet?
Senaste målningen roade det mig att kalla ”Pestdoktorn spelar upp”. Han får bestämma takten ett tag till!

”Mjölk-Elsa”

”Och här” brukar äldre Mullhyttebor säga ”här stod Mjölk-Elsa och mätte upp mjölk med ett litermått”
Så på hedersplats i bokhyllan, men på ungefär samma ställe där hon på sin tid fanns bakom disken, står idag hennes foto. Elsa Birath, som jobbade i Mjölkboa på den tiden folk gick hit med sina krukor och köpte mjölk över disk. Hon var en välkänd person i Mullhyttan, med värme ihågkommen av många än idag.
Jag är mycket glad åt att ha det fotot.

Mjölkboas fönster mot världen…  Mullhytte letstig.

Ny säsong 2020!

Ateljé Mjölkboa har vaknat så smått ur vintersömnen och börjat ha lördagsöppet. Vad som ska hända här i år är inte helt klart än, men vi gör med glatt humör avstamp mot framtiden. Välkomna, lördagar 11.00 – 15.00!

Från 2019.

Kortfattad kulturhistoria (repris)

Det finns ju de som säger att universum är byggt på matematik och musik och vem är jag att ifrågasätta det. Jag kan bara fascineras, som den svanslösa apa jag är. Jag är en ordets och bildens människa. Det var min förmoder som stod i grottan och målade inte fan men visenter och hästar på väggen. Kanske var det en “inköpslista” för att påminna mannen/jägaren om vad han skulle släpa hem till middag, kanske var hon den första kvällstidningsskribenten som drog upp fetstilta rubriker om lyckad jakt. Vad vet jag. Men jag tror iallafall själva poängen var att språket inte täckte det bilden ville förmedla. Så när matematiken och musiken skapat universum skapade människan bilden och avbildningarna. Sist kom språket, som även på den tiden mest bestod av ”Öh, du där, langa hit flintkniven…” Språket som enligt Bertrand Russel kom till för att människor skulle kunna samarbeta. Fast vi lärde oss rätt snart ljuga och förolämpa och skälla ut varandra och smickra in oss med språket också. Sist kom poesin. Som faktiskt i sina ljusa stunder kan överträffa bildkonsten och till och med snudda vid universums strängar. Och nog är det poesi i Ulf Danielssons ”Stjärnor och äpplen som faller” – för att inte nämna Stephen Hawking, som är en poetisk happening i sig, hela karl´n. Så vad var det jag ville säga med det här? Jo, hon människan är inte så dum, fast hon kan vara himla dum ibland. Öh, du där, langa hit en kopp kaffe!

//Måna 27/7-16
***

2019-01-21 Fundering.

Omläsning av gamla böcker i min bokhylla. Läste t.ex. Niklas Rådströms Ängel bland skuggor, från 1993, som beskrivits som en samtidsroman. Idag känns den som en mycket avlägsen tids roman. Gemensamt för nästan alla mina böcker från 1900-talet är att de handlar om en annan värld, som ligger långt bakom oss. Människornas inre och yttre konflikter, det psykologiska spelet, känslorna, är väl evigt de samma men förutsättningarna har ändrats i grunden. Och språket är ett annat. Ingen bemödar sig så med språket idag. Vi har fått ett marknadsföringsspråk med korta, raka meningar, ett snabbspråk som aldrig någonsin orkar dröja i långa och komplicerade Strindbergsmeningar. På så sätt känns millennieskiftet i litteraturen. Ett språkligt paradigmskifte som gör något även med vårt sätt att tänka och med tiden handla, misstänker jag. Till stor del bottnar det i internetkulturen med sociala media och smarta enheter i var mans hand, där sättet att uttrycka sig med tummen i rasande fart urartat till förkortningar och gamla dammiga grammatikregler förpassats till papperskorgen. Hastigheten går igen också i andra media. Journalistisk prosa måste produceras snabbt och läggas ut på nättidningen innan konkurrenterna snappar upp nyheten. Nyhetsmedia ligger ständigt ute och uppdateras, 24 timmar om dygnet alla veckans dagar. Den gamla yrkeskategorin korrekturläsare – minns någon dem? Stavfel, syftningsfel (ofrivilligt lustiga) och bristande faktagranskning slipper förfärande lätt igenom. Och den överhängande faran med fake news och hacking som en ny form av krigföring ska jag inte ens gå in på, det är ett kapitel i sig. Vi har bara sett början på en skrämmande utveckling där.
Berättarjaget i Niklas Rådströms roman är en döende fotograf som verkat i reklambranschen. Tänk om Niklas Rådström idag skulle skriva om boken och förlägga handlingen till 2020, tänker jag. Tänk om. Vilka avgrunder som då skulle öppna sig. Boken utmynnar i ett tyst rop på hjälp och en fråga: Vad väntar ni på?
Ja inte det här iallafall, svarar jag, Det här var inte vad vi väntade på.

Follow me in social media

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *